Sommaren övergår i en höst utan att göra något stort väsen. Frosten har tagit ängens gräs i sitt frostiga famntag. Över sjön vilar fortfarande dimman innan solen löser dess grepp. Nu krävs varma fingervantar mot vinden från norr.

Gässen lyfter från gräsvallen vid sjön, styr mot söder och grönare ängar. Det gamla svanparet som länge tvekat lyfter på tunga vingar, deras vingpennor ritar ringar i det mörka vattnet. Ostyriga molntussar vandrar på en blygrå himmel när vintern anmäler sin ankomst.

Då vaknar min lust att skriva det stora eposet om människans tillkortakommanden.

Har turen att nu på äldre dagar har hittat tillbaka till mitt verkliga jag, där tiden fått en annan mening där ljus och mörker är oskiljaktiga. Det händer att jag försöker fånga naturens dna på en målarduk, en omöjlig uppgift kan tyckas. Men det inträffar att jag blir nöjd. Ett blänk i bladen på ett träd, en vindil som får gräset att böja sig åt samma håll i en enda samtidig rörelse.

Nu, när dagarna blir långa och mörka, går all min energi åt till min nästa roman. En lång vinter med många timmar där orden brottas för en plats i berättelsen. Om en ung man som föddes med alla odds emot sig. Där viljan att överleva är starkare än rädslan att bli en namnlös kropp i en svart grav. En berättelse om att äga eller ägas, att existera eller inte finnas till.

Hans mor gav honom namnet Nikolaus men alla kallar honom bara, N.

Kapitel 1

Man kan inte stänga in ljuset i en ask, bara om du öppnar den kan ljuset finna en plats däruti.”  Han hade mumlat tyst mera som en viskning. Han hade fått orden av någon som ville honom väl när han bara var ett barn.

Utöver mitt författarskap har yrket som arkitekt gjort det möjligt att i möten med nya kulturer och människor förvärva det bränsle som behövts för att hålla nyfikenheten vid liv.

Belönades med arkitekturpris 2014.

Två separatutställningar 2018 och 2024 med mitt färgstarka abstrakta måleri.