Årstiderna växlar i stora och mäktiga skeenden. Vår och sommar avlöser varandra utan att man märker det, ljuset blir bara längre. Precis som hos människan ändras vi utan att notera att man åldrats, bara blivit rikare på erfarenheter.

När gässen landar på gräsvallen ner mot sjön vet jag att våren är här. Ett gammalt svanpar lyfter på tunga vingar och deras vingpennor ritar ringar i det mörka vattnet.

Mörka molntussar vandrar på en blygrå himmel och då anmäler vintern sin ankomst.

Då vaknar min lust att skriva det stora eposet om människans tillkortakommanden.

Har alltid älskat sagorna och har turen att nu på äldre dagar har hittat tillbaka till mitt verkliga jag, där tiden fått en annan mening där ljus och mörker är oskiljaktiga.

Ibland händer det att jag försöker fånga naturens dna på en målarduk, en omöjlig uppgift kan tyckas. Men det händer att jag blir nöjd, en rörelse i ljuset på ett träd eller en vindil som får gräset att böja sig åt samma håll som en enda gestalt.

Mitt skrivande och mitt måleri är också en enda tanke och en enda rörelse som ibland förenas de till något som jag kan älska men inte alltid förstår.

Utöver mitt författarskap har yrket som arkitekt gjort det möjligt att i möten med nya kulturer och människor förvärva det bränsle som behövts för att hålla nyfikenheten vid liv.

Belönades med arkitekturpris 2014.

Två separatutställningar 2018 och 2024 med mitt färgstarka abstrakta måleri.